Mt. Elias N.P.

Morgon på Richardson Highway och Willow Lake

Vi ger oss av tidigt eftersom dagens program är ett långt maraton, under det som kanske kommer att bli den mest besvikande dagen i förhållande till förväntningarna kvällen före. Det magiska ögonblicket får vi genast längs Richardson, där den uppgående solen lyser upp skogarna och gläntorna där sjöarna speglar den blå färgen (framför allt Willow Lake). En syn som kräver flera fotografier.

Men det inträffar också en betydelsefull och ganska märklig episod. Trafiken är nästan obefintlig vid den tiden, och de få bilarna susar förbi i hög fart. Vi stannar vid sidan med varningsblinkers på för att markera vår närvaro, och med rutan öppen tar jag otaliga bilder av det förtrollande panoramat. En bil som är på väg att köra om saktar in och lägger sig bredvid oss. Jag ser en man som verkar vilja säga något och, när jag glömmer att jag inte är i Italien, tror jag att han ska rikta en pistol mot mig för att be om plånboken och allt annat av värde. I stället frågar han artigt om vi behöver hjälp. Vi tackar och visar kameran, och gentlemanen förstår och kör vidare med ett leende. Och att tänka sig att detta en gång var far west.

Mot Chitina och Wrangell-St. Elias

Efter ungefär femton mi. tar vi österut på Edgerton Hwy i 33 mi., där man på avstånd börjar se glaciärerna på Mount Drum (3600 m) och framför oss Mount Wrangell (4317 m) med Blackburn (4996 m). Vi håller på att köra in i Wrangell-St. Elias N.P. Det är överlägset den största parken i States, så stor att den rymmer sex Yellowstone. Mindre känd och mindre besökt än Denali, har den mycket svårare tillgänglighet, så pass att det bara finns två vägar som är ganska komplicerade att köra och som ändå tränger relativt kort in i parken. Man kan verkligen säga att den mänskliga närvaron är mycket sällsynt.

Vi når Chitina, där tågen stannade som körde sträckan mellan koppargruvorna i Kennicott och hamnen i Cordova under 60 miles, och där varor och mat lastades för de 800 arbetarna och deras familjer som arbetade som gruvarbetare. Orten föll i förfall 1938 när gruvorna stängdes. Nu finns där hus som vittrar sönder och få invånare.

McCarthy Road och Copper River

Härifrån kör vi den ojämna McCarthy Road österut, en väg byggd på den gamla järnvägens sträckning, som slingrar sig längs de vackra Chugach Mountains och den breda Copper River mot historiska McCarthy. Resan från Chitina tar två och en halv timme enkel väg och smakar evighet. I sällsynta fall lyckas man komma upp i 30 mph; oftare tvingas man försöka undvika hålen eller inte fastna i leran. I sådana fall kommer man inte över 10/15 mph.

I verkligheten är vägen inte direkt usel; det beror bara på vilket fordon man tar sig an den med, med tanke på längden (totalt blir det 200 km grusväg). För att omvandla sträckningen till körväg täcktes sliprarna med jord och sten. Med tiden blottas underlaget och bultarna som höll ihop sliprarna kommer upp.

Kuskulana Bridge och ankomst till Kennicott

Kuskulana Bridge, en bro som är 160 m lång och 177 m hög, får en att hålla andan när man kör över den. Den har säkrats och fått guard rails, men utsikten över kanjonen som öppnar sig under oss övertygar en om att hålla fokus på körningen. Där finns också en gammal järnvägsbro av trä, numera ur bruk, och en hel rad vackra vyer över den grå floden av glaciärsmältvatten nedanför, som ska förenas med Copper River, vilken mynnar ut i Stilla havet vid Cordova.

Vi parkerar vid det oundvikliga Visitor Centre och går den halva mile som leder till gångbron över Kennicott River. År 1893 spände invånarna en stålvajer över floden och monterade ett överfartssystem med trissa, som förblev i bruk tills för några år sedan. Klockan 11 tar vi shuttlen som kör de 5 mi. till Kennicott, dit vi kommer vid 11.30.

Det är en ghost town som övergavs 1938 och ligger i nationalparken. Den ligger på en sluttning direkt ovanför Root Glacier. Båda orterna uppstod efter upptäckten av vad som var världens rikaste kopparfyndigheter. Mer än en by kan den betraktas som en samling byggnader som användes för kopparutvinningen. Det som finns kvar är ganska förfallet, även om det är intressant, och man får hoppas att de pågående restaureringsarbetena hinner ingripa innan de sköra trästrukturerna kollapsar.

I ravinen under byn finns en verklig soptipp där järn och trä, en gång använda för byggnaderna, dominerar, och där spillror av sådant som under tiden fallit samman ibland tillkommer. Den gamla power station är i gott skick och inuti kan man fortfarande se pannorna med vilka man producerade den energi som krävdes för utvinningen. Den som arbetade där betraktades som lyckligt lottad eftersom han kunde verka i en varm miljö, medan temperaturerna utanför sjönk till avgrundsnivåer. Det brann 1924, men insatserna var mycket snabba eftersom kraftverket var avgörande både för gruvans drift och för hanteringen av malmen.

Från McCarthy till Valdez

Det är inte mycket folk i rörelse trots att platsen är ett turistmål som guideböckerna lyfter fram mycket. I verkligheten finns det inte mycket att se i förhållande till ansträngningen som krävs för att nå dit. Vädret börjar försämras när vi bestämmer oss för att ta en promenad till Jumbo Creek, en utsiktspunkt för att betrakta Root Glacier under oss. Det blir också ett ögonblick av spänning när några vandrare som kommer från motsatt håll berättar att det finns en stor svartbjörn (någon talar till och med om en andra björn) i området. Vi fortsätter med största uppmärksamhet och försöker tala högt för att markera vår närvaro. Vi möter bara andra vandrare som bekräftar observationen, men till vår lycka syns inga björnar.

Förhållandet till björnar visar sig vara ganska komplicerat: å ena sidan skulle vi vilja se dem för att kunna fotografera dem och lära känna dem närmare, å andra sidan krävs viss försiktighet när vi går på stigar till fots för att inte överraska dem. Om de skulle anfalla skulle vi ha mycket små möjligheter att försvara oss. Vi drömmer verkligen inte om att mata dem, eftersom böterna uppgår till 500 dollar.

På vägen tillbaka tar vi en sväng genom byn McCarthy och kan inte säga annat än att vi är besvikna. En gång var den byn som levererade tjänster (även i betydelsen alkohol och kvinnor) till gruvarbetarna stationerade i Kennicott. Nu finns där få hus, varav några är mycket nedgångna. Det finns inget som fångar uppmärksamheten förutom konstnärer som visar sin excentricitet genom att komma hit och arbeta. Ett par presentbutiker kompletterar bilden. Att tillbringa en dag här kan bli en upplevelse som är till och med längre och mer utmattande än resan på den liknamniga vägen med dess 60 mi. grus.

Den vägen tar vi direkt därefter och den kostar oss ytterligare två och en halv timmes tålmodig körning. När vi kommer till Chitina känner man för att kliva ur och kyssa asfalten, men i stället kör vi några hundra meter grusväg till för att bättre se fishwheels (se området vid Nenana) på Copper River.

Efter att ha kört tillbaka längs Edgerton Rd. fortsätter vi på Richardson Hwy. Vi har fortfarande 72 mi. kvar till Valdez längs en otroligt panoramisk väg. Vi passerar Pump Station No. 12, den sista i raden vi mött sedan Prudhoe Bay längs Trans Alaska-oljeledningen. Vädret är inte dåligt, men solen saknas och det bidrar inte till att ge liv åt landskapet.

När tröttheten verkar börja komma fram, vid mi. 28,6, står vi inför Worthington Glaciers väldighet, som tycks blockera vägen. Lyckligtvis svänger vägen sedan undan och undviker den, men glaciärmassan strax före Thompson Pass är fortfarande anmärkningsvärd. Om den har dragit sig tillbaka som många andra under de senaste åren, undrar man hur långt den nådde förr.

Klockan är nu 19 och vädret visar oss alla möjliga sidor av sin föränderlighet. Här går oljeledningen under jord i den öppna sträckningen bredvid vägen. Runt omkring ligger fortfarande många snöfält kvar, eftersom detta är ett område där det snöar mycket och troligen också regnar mycket, då det tar emot fuktig luft från Prince William Sound. Man talar om snöfall på omkring 600-900 tum per år (15-20 m). Området innehar faktiskt flera världsrekord när det gäller årlig snömängd, snöfall under ett dygn, osv.

Vid passet ligger molnen precis ovanför oss; på själva högsta punkten befinner vi oss till och med i en dimsträcka där sikten försvinner helt. Vi kommer ut på andra sidan, den som leder mot Sound. Blå fläckar på himlen växlar med molniga partier och låter ett idylliskt landskap skymta fram under oss på nedfarten mot Valdez. Det som kan betraktas som porten till Valdez är Keystone Canyon, där Bridal Veil och Horsetail Falls finns, två vackra vattenfall som tycks fungera som gardiner för en sådan port.

När vi passerat den trånga delen längst ned på vägen som kommer ned från Thompson Pass öppnar sig framför oss en slätt som sluttar mot havet, där den pärla som Valdez är ligger infattad. Strax före 20 är vi vid B&B:t som ska hysa oss i natt. Även här är damen frånvarande, men på dörren finns alla instruktioner för att komma in. Vi ringer värdinnan för att meddela vår ankomst och hon kommer till oss på ett par minuter. Det är ett rikt möblerat hus som vi ska dela med tre tjejer från Madrid, som sover i rummet intill.

Kväll i Valdez

Vi äter middag på Totem Inn med fisk (halibut och lax), bra kvalitet men tillagad med liten fantasi. Den lilla staden är så liten som vi väntade oss, med en fin småbåtshamn, men den har ett verkligt förtrollande läge. När det gäller vädret har den troligen inte samma tur, eftersom den delar ödet med de andra orterna vid Prince William Sound (Cordova och Whittier), rika på regn och dimma. Faktum kvarstår att dess vatten hör till de få som är isfria året runt, även om det på vintern faller i genomsnitt 9 m snö, medan termometern på sommaren som mest når 16°.