Dalton Hwy I

Åter söderut längs Dalton Highway

När vi nu har nått punkten bortom vilken man bara fortsätter sjövägen påbörjar vi nedfärden söderut, som kommer att kräva två dagar för att nå Fairbanks längs de 666 km av Dalton Hwy genom öde landskap.

Sag River Overlook och de arktiska våtmarkerna

Klockan 8 är vi redo att köra söderut, och dagen är precis som vi lämnade den i går kväll. Allt inger hopp, så efter bara några kilometer lämnar vi det meteorologiska gränsområdet mellan land och hav och möter i inlandet en kall sol som ska följa oss hela dagen. Vi stannar på en plats där det står tält och husvagnar från jägare: under denna period är jakten på karibu öppen. Plötsligt kommer en pickup med en frys på flaket för att lagra och transportera köttet.

Vi stannar också en kort stund vid Sag River Overlook, en utsiktspunkt över en av de många floder som rinner direkt norrut, i höjd med pump station nr. 2. Här arbetar 60 personer och det finns bevakning dygnet runt.

Växtligheten består av enkla buskar och av en så tjock mossa att den nästan känns gummiartad under fötterna. Landskapet fortsätter ganska monotont. Hela området är fullt av kärr och dammar, vilket är paradoxalt eftersom nederbörden är extremt liten, knappt 13 cm regn per år. Vattnet kan ändå inte dräneras bort eftersom permafrosten hindrar passagen ned i de underjordiska lagren, och därför blir det kvar på ytan. Området kallas därför wetland, trots att det inte är särskilt regnigt. Den låga avdunstningen på grund av de låga temperaturerna bidrar också till kärren. I juni och juli sker en verklig explosion av myggor och små svarta flugor, som dock är ofarliga. Sådana förhållanden ger också upphov till andra fenomen typiska för kalla länder, som pingos.

Galbraith Lake

Allteftersom vi fortsätter börjar de första bergen av kala klippor, helt utan växtlighet, synas vid horisonten. En enkel picknick klockan 14 i närheten av Galbraith Lake, efter att vi fått acceptera långa väntetider vid de växelvisa trafikavsnitten eftersom vägbeläggningen håller på att underhållas.

Längs Trans-Alaska Pipeline

Längs hela sträckan löper vägen parallellt med Trans Alaska Pipeline, som då och då försvinner ned under marken eller hoppar från ena sidan av vägen till den andra. Även om detta vid första anblicken kan verka meningslöst är det inget annat än en rad lösningar för att hålla temperaturen konstant och skydda mot de frekventa jordbävningar som drabbar Alaska. En av dem är just zickzack-konstruktionen. Den leds också underground när man befinner sig i områden med lavinrisk eller i närheten av pumpstationerna.

Atigun Pass och grönskans återkomst

Vi når den högsta punkten på Hwy vid Atigun Pass, 1 444 m, som också är Alaskas högsta vägpass samt den kontinentala vattendelaren mellan Yukons avrinningsområde och det arktiska, där oljeledningen för några år sedan läckte en hel del olja. Det är inte känt om orsaken var olycklig eller avsiktlig. Landskapsmässigt är platsen inte särskilt vacker på grund av den karga terrängen, men trevliga dalar öppnar sig på båda sidor och nära vägen kan vi se en grupp Dallfår som betar det lilla gräs som finns.

Man måste tänka på att höjden i förhållande till latituden knappast kunde ge oss palmer. Även om vägen saknar de hårnålskurvor som kännetecknar våra dalar undrar man hur lastbilarna kan ta sig upp här under vintermånaderna. Vi vågar inte ens tänka på hur en minimal olycka skulle kunna få dödliga följder under dessa extrema förhållanden.

Söder om passet, allteftersom vi kör nedåt, börjar den gröna färgen synas allt tydligare. Det är inte längre bara mossor och buskar som dominerar, och landskapet blir mer varierat. Barrskogarna i fjärran gör panoramat rikare och livligare, i klassisk stil för nordamerikanska dalar. Även topparna är mjukare och mindre karga än i norr. De forsande bäckarna för med sig kristallklart vatten. Om bara det tunna men irriterande täcket av höga moln lämnade plats åt solen skulle allt ge en paradisisk bild.

Last Spruce och skogens återkomst

Därefter stannar vi ett par gånger vid Chandalar Shelf och vid Last Spruce, den sista granen, alltså den som representerade den nordliga gränsen för hög växtlighet. Det finns en skylt som lyfter fram denna pionjär bland granarna, som inte fruktade kylan under så många år men fälldes av en idiot som högg den med yxa. Vi kan verkligen inte förstå vilka synder som kunde tillskrivas det stackars trädet, vars öde hade varit att födas och överleva längre norrut än andra av sin art.

Vi möter jägare som jagar karibu. De är beväpnade med armborst och tillhörande pilar och förklarar att man inom en zon på 5 mi. runt pipelinen inte får jaga eller ens använda skjutvapen. Lite överallt syns tält uppställda mitt i ingenting, i väntan på att jaktens utövare ska återvända på kvällen.

Växtligheten börjar dra mot gult, ett tydligt tecken på att hösten inte kommer att dröja, trots att vi bara just har passerat mitten av augusti. Det är förvånande att märka hur allt här tvingas koncentrera sin aktivitet till de korta sommarmånaderna, för att kunna fullborda sin cykel innan frosten åter tar allt i besittning. Vägen är helt grusad; sträckor där man till och med kan nå 40 mph (de djärva lastbilschaufförerna med sina trucks kommer upp i 50) växlar med infernaliska partier. Därför ser man inga vanliga bilar bredvid pickuper och terrängfordon.

Coldfoot Camp

Vi kommer till Coldfoot när det redan är kväll, med en avslutande catwalk bestående av 15 mi. asfalt som börjar vid Wiseman. En sann välsignelse för våra bakdelar. Tidigare hade vi redan stött på några miles asfalt vid pump station nr. 2. Vi installerar oss på Coldfoot Camp, det enda eller ett av de få boenden som finns inom en radie av hundratals miles.

Vi äter middag i en mycket originell saloon som verkligen smakar last frontier. Den behöver inga stora kulisser, som på andra håll, för att imitera far west; det räcker att den förblir som den är. I praktiken är Coldfoot inget annat än en stor servicestation halvvägs mellan Fairbanks och Deadhorse, där alla lastbilar stannar för att tanka och vila.

Jag upplever ett ögonblick av panik vid tanken på att behöva tillbringa ännu en kväll utan en Alaska Amber, den friska (och det vore väl självklart!) lokala ölen. De förklarar att öl inte får serveras i salen där vi befinner oss, utan bara i den intilliggande. Vi flyttar gärna. Buffémiddag i all-you-can-eat-stil med utmärkt kött och grönsaker, otänkbara på denna latitud och i denna mänskliga öken. Rummen är anständiga men inte mer, och vi kan för övrigt inte vänta oss stora saker av en sådan plats, mitt i ingenting, trafikerad året runt av lastbilar och bara under en kort säsong av turister.

Om den förändrades skulle den förlora sin charm, något vi däremot märker i Visitor Centre. Det är en verklig katedral i öknen, om än mycket välgjord och med träarkitektur som smälter väl in i omgivningen. Med tanke på att den bara är i drift några få månader om året kvarstår intrycket av ett slöseri med pengar som bara möjliggjorts av rikedomarna från oljan.

Efter middagen går vi en sväng för att besöka det; i kväll hålls en trevlig föreläsning om hur man kan lära av djuren för att överleva krisen. Aldrig hade vi kunnat tänka oss ett så intressant ämne behandlat på en plats som vi utan rädsla för motsägelser kan kalla utanför världen. En skicklig föreläsare förklarar med hjälp av bilder hur karibuer försvarar sig mot svåra årstider genom att migrera, björnar genom att gå i ide, medan vargarnas styrka är att samlas i flockar och på så sätt kunna jaga bättre och överleva; snöharar och fireweed torkar i slutet av säsongen för att ge plats åt nya generationer nästa vår. Det är en omskrivning av att gå i pension.

På väg tillbaka till vårt rum ser vi jägarnas pickuper lastade med byten i de stora frysarna de har ombord. Att jakten har gått bra förstår vi av de intrasslade hornen ovanpå. Det står till och med en helikopter parkerad på de stora öppna ytorna framför. Men i Amerika är som bekant allt big.