Kenai

Från Seward till Exit Glacier

Även om prognoserna inte ger några större förhoppningar om förbättring, upptäcker vi att även de lokala meteorologerna kan ha fel.

Vi åker för att se Exit Glacier, inte långt från Seward, som vi lämnade åt sidan i går på grund av regnet. Från besökscentret tar vi en stig där det finns skyltar med datum. Det är åren som markerar glaciärens slutpunkt och visar hur anmärkningsvärd dess tillbakagång har varit. Även under de senaste tio åren har en kraftig minskning skett. Vi går runt för att se den uppifrån och från den nedre sidan. Den är fortfarande imponerande, och man frågar sig hur den måste ha sett ut bara i början av förra seklet, när fronten låg flera km längre fram.

Vi stannar i Moose Pass, en trevlig liten by som förskönas av grönskan runt omkring. På ett litet postkontor lämnar vi vykorten till en anställd som utövar sitt yrke med ett leende på läpparna.

Mot Kenai mellan sjöar, lax och Sterling Highway

Vi tar åter Seward Hwy norrut och följer parallellt spåren från Alaska Railroad längs Kenai Lake för att nå Tern Lake Jct. En vacker sjö med himlen speglad i vattnet ber om ett stopp innan vi tar Sterling Hwy västerut.

Vi når genast ett mycket trafikerat område: det är säsong för laxfiske och folk kommer från alla håll för att delta i evenemanget. En sport som fyller frysarna inför vintern. Det är en ständig mängd husbilar och bilar, parkerade eller i rörelse, med ett enda mål. Det finns också kommersiell trafik till och från Homer, men framför allt i området kring Soldotna och Kenai City, hjärtat av oljeindustrin. Under en vacker sol fyller vi ögonen, och det skulle även finnas något för gommen, med utsikten över bäckarna som rinner ner fulla av lax.

Om vi nu inte hade samlat tillräckligt många timmar på grusväg gör vi en avstickare på Skilak Rd., en bypass på 19 mi. där fina stigar börjar. Vi tar Skilak Loop Rd, inte särskilt lång, för att se de trånga passagerna vid Kenai River, en kanjon där vattendraget forsar turbulent i botten. Lite längre fram öppnar det sig och fiskarna syns igen, väntande på de eftertraktade fångsterna.

Med tanke på att det finns 5 olika typer av lax har varje period under sommarsäsongen sin rätta tid för fiske efter den ena eller andra sorten. Detta är den goda tiden för silver salmon, röd till färgen och av betydande storlek, och den varar i 5-6 veckor. Vi korsar Soldotna, ett redan relativt stort centrum men utan sevärdheter värda att nämna, och fortsätter mot den södra sidan av Turnagain Arm för att komma till Kenai City, som framstår som vackrare än rapporterna hade sagt.

Kenai, Ninilchik och ankomst till Homer

Kenai lever på konservfabrikerna för lax och framför allt på oljeindustrin. I Cook Inlet finns 15 plattformar och några supertankers. Inte långt från kusten finns stora oljeanläggningar från Conoco Phillips, en av de gamla "sju systrarna" som man numera har tappat räkningen på. I den lugna lilla byn där tiden verkar ha stannat vid den tid då man fortfarande kunde klara sig utan olja, sticker den vita ortodoxa kyrkan ut, ett tecken på det ryska förflutna och en religion som fortfarande är aktiv på hela halvön. Även här har Visitor Centre oproportionerliga dimensioner.

Längs Inlet kör vi söderut på Kalifornsky Rd. till Kasilof, där vi återansluter till Sterling Hwy utan att behöva korsa det trafikerade Soldotna igen. Under förflyttningen mot Homer förblir himlen klar; kort stopp i Ninilchik, ett gammalt samhälle grundat 1820, som fortfarande har stark rysk påverkan i sin befolkning. På höjden ovanför sticker en rysk-ortodox kyrka ut med sina karakteristiska lökkupoler. Det skulle ändå inte finnas material för att tillbringa mycket tid där. Vi stannar inte i Clam Gulch, clammingens rike, alltså verksamheten att gräva upp knivmusslor ur sanden. För vissa en sport, för andra en ekonomisk aktivitet.

Slutligen kommer vi till Homer, som vi hade stora förväntningar på men som gör oss lite besvikna. Det är en by som gärna vill vara turistisk, men känns formlös, så pass att vi har svårt att orientera oss och hitta en röd tråd ens för att leta efter en restaurang. Den mest intressanta attraktionen är utan tvekan Homer Spit, en karakteristisk sandremsa 7 km lång som skjuter ut i bukten och är några hundra meter bred.

Kväll i Homer

Efter middagen går vi en runda utan att hitta annat än campingplatser, restauranger och en fiskehamn. Det enda monumentet är tillägnat dem som har mist livet till sjöss. Boendet är däremot det bästa som kunde hända oss. Det ligger på höjden som dominerar Homer, med oslagbar utsikt över bukten som tränger in i denna sista landremsa av Kenai Peninsula. På andra sidan finns berg vars glaciärer går ner nästan så att de vidrör fjorden.

B&B:t är i själva verket en elegant villa på East Hill Rd, driven av ett hawaiianskt par. Även här hittar vi allt öppet när vi kommer och följer instruktionerna som lämnats på lappar vid ingången, vilka leder oss till rummet. Den som hyr ut rum men inte är pensionär har ju en verksamhet under dagen och kommer inte tillbaka förrän på kvällen. Vi går ut för att äta middag och när vi kommer tillbaka ska vi träffa Star, boendets lyckliga ägare.

Paret har två barn och en rad verksamheter som verkar gå bra. Vid sidan av B&B:t i deras hem har de ytterligare ett längre ner i byn där de också hyr ut boenden, medan hon driver en biltvätt. Mannen sköter tjänster kopplade till laxfisket: de röker och skickar överallt fångsten från dem som kommer hit med flyg, hyr ut all utrustning och fiskar själva och säljer den färdiga produkten. Allt detta på sommaren; under de andra årstiderna, när turisterna åker, emigrerar de också till sin hemstat Hawaii, där de driver fastighetsverksamhet.

När vi pratar med Star säger hon att lokalbefolkningen arbetar intensivt under sommarsäsongen för att tjäna de pengar som behövs för att leva under årets övriga månader. De lokala är mycket spartanska och inte intresserade av lyx, därför behöver de inte mycket pengar. Resten skaffar de genom jakt, fiske och vedhuggning för uppvärmning och för små hantverksarbeten. Det överflödiga hör inte till den alaskanska karaktären, i ett land där det redan är svårt att tillgodose det nödvändiga.

För övrigt tycker de lokala om att njuta av sin lilla stad när den töms på turister och åter blir ett litet, lugnt samhälle fram till nästa sommar. Även om Homer, med alla de begränsningar jämförelsen kan ha, är en slags Alaskas Riviera, har turistbranschen ännu inte tagit över staden, och kanske kan det som vid första anblicken kunde bedömas negativt omvärderas i det ljuset.