Flying Denali

Morgon på Glenn Highway

Vi ger inte ens väckarklockan tid att göra sitt jobb och klockan 6.30 är vi redan uppe, redo att ge oss av. Det är också sant att vi gick och lade oss tidigt i går kväll. En enkel frukost på rummet, med fördelen att kunna göra kaffe på plats, och sedan ut på Glenn Hwy för att se Musk Ox Farm utifrån, en uppfödning av myskoxar som öppnar först senare. Vi ser ändå dessa märkliga nötdjur utifrån, invånare i de arktiska trakterna och kapabla att överleva extrema förhållanden tack vare qivut, en ull som är lika fin som tät och som används av ursprungsbefolkningen för att skapa mycket varma plagg. Den kostar en förmögenhet eftersom utbytet är litet och bearbetningen kräver mycket arbete.

Susitna River och Chugach Mountains

Medan vi fortsätter stannar vi för att beundra Susitna Rivers breda flodbädd från en hög utsiktspunkt, med Chugach Mountains i bakgrunden. Många floder har skapat stora alluviala ytor där de till slut forsar fram inom en smalare fåra. Förmodligen visar de på våren hela sin majestätiska kraft och upptar större delen av området.

Independence Mine och Hatcher Pass

Vi kör upp mot Hatcher Pass från Wasilla-Fishhook Rd, en 49 miles lång väg som korsar Willowbergen och är farbar från snösmältningen i juni till de första snöfallen i september. Vi tillbringar ett par givande timmar med att besöka Independence Mine State Historical Park. Här fanns en stor guldgruva, övergiven 1955. Den var den näst största i Alaska vad gäller produktion. Platsen har numera blivit ett museum och med hjälp av informationsskyltarna kan man förstå gruvarbetarnas liv och arbete. Förhållandena var särskilt svåra på vintern på grund av snön och de låga temperaturerna.

Vi går sedan upp till Hatcher Pass på 1 184 meter och därifrån fortsätter vi till fots längs April Bowl Trail för att nå Hatch Peak, med en höjdskillnad på 300 meter. Höjden ligger runt 1 500 meter och utsikten sträcker sig från Willow-slätten i väster till Mat-Su-slätten i öster. Alaska Range och Denali skyms däremot delvis av moln. På toppen möter vi ett trevligt ungt par från Oregon och av dem får vi veta att de nyligen varit i Gran Paradiso-massivet, medan en kungsörn cirklar ovanför oss på jakt efter byten mindre än vår storlek. När vi kör ned från passet på grusvägen ser vi åter en vegetation som i huvudsak består av björkar med tät undervegetation, vars gräns ungefär når 850 meters höjd. Däröver finns bara plats för buskar och till sist för mossor och lavar.

Lunchen är av det enkla slaget, nära en forsande bäck, med fabriksproducerad skinka från vem vet vilken kemisk anläggning. Längs vägen ser vi några personer som vasker guld i bäckarna med särskilda pannor. Det finns också många skyltar som förbjuder guldletning i vattendragen, eftersom licenser har beviljats privata aktörer.

Mot Talkeetna

Vi passerar Willow utan att ens stanna och tar George Parks Hwy norrut, upp till Talkeetna under klar himmel. Byn, en berömd handelsstation för guldsökare mellan 1800 och 1940, är bas för expeditionerna i Denali och särskilt mot McKinley. Längs vägen är det inte svårt att hitta rätt frekvens för att ställa in radion på countrymusik som ljudspår till omgivningen.

Flygning över Denali och landning på glaciären

Bakgrunden börjar fyllas av snövita toppar som glänser i solstrålarna och en stark klåda griper oss: den vackra dagen lämpar sig för en flygtur runt Denalis toppar. Beslutna att fånga dagen går vi till ett bolag, som säger att det bara finns plats klockan 18.30, men Air Taxi har plats om en halvtimme: saken är klar och strax därefter tar vi på oss överkängorna för att kunna gå ned på glaciären. Egentligen begränsade sig vår ambition till utsikten från ovan, men vi erbjuds en uppgradering utan extra kostnad för att ansluta oss till en grupp som också valt glaciärlandning. Allt för motsvarande 120 € och en varaktighet på en och en halv timme.

Redan strax efter start med det lilla tioplatserplanet börjar vi spärra upp ögonen inför marken vi just lämnat. På bara några tiotal meters höjd börjar vi se de breda flodbäddarna där hela tre floder möts. Det är ett mycket karakteristiskt område och därför svårt att färdas genom med bil. Även om Talkeetnafloden, Susitna och Chulitna har ett betydande men inte enormt vattenflöde är deras bädd mer än en kilometer bred.

Vi stiger som mest till 3 200 meter, medan landningen på glaciären sker kring 2 300 meters höjd. Det är en upplevelse som minst sagt är hänförande och minst sagt ödmjukande: hänförande därför att röra sig bland dessa istäckta toppar och glaciärer som sträcker sig tiotals kilometer är en känsla vi sällan upplevt tidigare.

Talkeetna och vägen mot Carlo Creek

Samtidigt är det ödmjukande att möta berget på detta sätt, som turister oförmögna att ta sig an dess svårigheter och i stället benägna att använda de bekvämligheter som framsteget erbjuder. I grunden ett stort och vackert ögonblick, men ingen verklig ära. Och må McKinley förlåta oss: om vi gick med på denna kompromiss är det för att vi inte var kapabla att möta det i alpin stil. Klockan 17.30 är vi tillbaka vid basen i Talkeetna.

Vi går kort förbi kyrkogården där Sheldons grav finns, en av Alaskas mest berömda flygare och kanske även en av Amerikas, som blev känd för räddningsinsatser av skadade alpinister i nästan omöjliga situationer. Där finns också stenen som minns alla alpinister som fallit på Denalis berg, med deras namn uppräknade.

Vi korsar byn Talkeetna jagade av brådskan att inte komma för sent till kvällens boende. I själva verket är det en besvikelse: vi hade väntat oss en by i far west-stil, men det är en samling hus där oordning och boutiquer för pseudoartister som dragit sig tillbaka hit dominerar. Den består av fyra gator, varav tre är oasfalterade och leriga. Resten utgörs av alternativa bredbrättade hattar som numera har haft sin tid.

Det skulle däremot vara värt att stanna oavbrutet längs de 125 miles av Hwy som för oss till Carlo Creek. Ljuset från den sjunkande solen gör färgerna ännu varmare och varje hörn vore värdigt ett vykort. Den höga vegetationen längs vägen hindrar ofta sikten längre bort, men Denalis toppar avtecknar sig tydligt mot norr. Längs Denali State Park når vi Cantwell, där Denali Hwy 3 viker av österut, och Broad Pass, egentligen en högplatå på 850 meters höjd som vi passerar nästan utan att märka det när klockan redan är 20. Silhuetten av de sista tallarna, ensamma i tomheten omkring, framträder i solen som är på väg ned, när det fortfarande återstår ungefär tjugo miles till Carlo Creek.

Carlo Creek Lodge

Vi når campingen där vi hade bokat en log cabin (bungalower byggda av horisontellt staplade trästockar). Den är karakteristisk eftersom taket är täckt av vegetation och där till och med finns några små träd som är över en meter höga. Serviceutrymmena ligger ett femtiotal meter bort, en sträcka man måste gå med uppmärksamhet på älgarna som då och då rör sig där och redan har lämnat sina spår på marken. Natten förlöper i största lugn efter en trevlig middag på en turistisk men fängslande plats. Förutom turisterna som närmar sig Denali finns det trots allt inte mycket annat ekonomiskt attraktivt för dem som bor här.

Vi noterar att det finns flera italienare i restaurangen, som har bokat via Booking i ett centrum i närheten.

Alaskas fauna

Brunbjörnar finns i hela delstaten på ett ganska jämnt sätt. Svartbjörnar finns också överallt med undantag för North Slope, den enda region där isbjörnar i stället lever. I grunden kan man säga att det i varje region lever minst två björnarter.