Seward

Från Anchorage till Turnagain Arm

Tidigt på morgonen, efter den vanliga "colazione in camera", gör vi en avstickare till Wasilla, där vi behöver köpa några gadgets på Iditarod Centre. Morgonen är ganska molnig; vi korsar Anchorage för nödvändiga inköp och fortsätter mot Kenai Peninsula. Även om det fortfarande är en stad man kan leva i, får tanken på trafikljus och stadstrafik efter tio dagar av country life oss genast att sakna de ödsliga vidderna i Interior som vi har lämnat bakom oss. Hwy är alltid tre, om inte fyra, filer breda även i den centrala delen. Downtown må vara begränsat, men stadens dimensioner är enorma i förhållande till befolkningen som bor där. Ett typiskt amerikanskt stadskoncept, men berikat av den helt alaskanska kärleken till att inte trampa grannarna på fötterna.

Vi tar Seward Hwy för att lämna staden och följa Turnagain Arm längs norra sidan. Här finns en hel rad platser där man kan stanna, eftersom detta är ett område där havsarmen som tränger in några tiotals km skapar praktfulla landskap. Det första av dem möter vi vid Potter Marsh, ett våtmarksområde 16 km från Anchorage där täta kolonier av vattenfåglar lever, lätt att besöka via hundratals meter spångar. En informationsskylt förklarar hur grodorna som lever i dammarna har kunnat förändra sin inre struktur.

Whittier och Anton Anderson Tunnel

Längs kustvägen stannar vi kort vid Chugach State Park Headquarters, där det finns ett snöplogståg som användes under de hårda vintrarna för att hålla järnvägen mellan Seward och Anchorage fri. Vi gör ytterligare ett par stopp vid Turnagain Arm. Det finns inte mycket att se, eftersom himlen blir allt mörkare ju längre in vi kommer. Man kan bara ana storheten i det som ligger framför oss. Vi har i alla fall ett annat kort att spela om två dagar, när vi kommer tillbaka längs denna obligatoriska rutt.

Vi bortser, åtminstone för tillfället, från avstickaren som leder till Kenai, för att bättre se Portage-glaciärerna som går ner nästan till havsnivå eller hänger kvar som om de stod på en sittpinne. Vi kan knappt föreställa oss hur allt skulle kunna se ut under en solig dag. Vi bestämmer oss för att besöka Whittier, mer lockade av dess märklighet än av de skönheter som man skulle kunna beundra där.

I själva verket är det inte så illa som det kan verka, även om byggandet av ett litet samhälle på en sådan plats naturligtvis måste ha svarat mot behov av militär sekretess. Det ligger 18 km från Seward Hwy. Kanske är det byn med sämst väder i Alaska, och den motsäger sig inte i dag, då vädret försämras till kraftigt regn, så att vi för första gången måste ta fram paraplyerna som hittills har hållit sig torra. Och det är troligen på grund av de täta dimmorna som den amerikanska armén placerade en viktig bas i denna vik under andra världskriget. Läget skyddat av bergen och Prince William Sound, isfritt året runt, gjorde resten.

Den är landvägen förbunden med resten av landet genom en lång tunnel på 2,7 mi., Anton Anderson Tunnel, uthuggen längs järnvägens sträckning. På samma väg passerar faktiskt både tåg och bilar, växelvis i en riktning åt gången. När vi kommer är väntan en halvtimme, men vi tappar inte modet vare sig för väntan eller regnet. Det råkar vara så att vi på morgonen i en stormarknad i Anchorage har fiskat upp en bit lax, och tillfället passar bra för att slå ihjäl tiden med goda smörgåsar. När vi klockan 12.30 får grönt ljus är lunchen redan slut och vi är redo att gå och ta en kaffe i Whittiers "centrum". Passagen genom tunneln kostar 12$ tur och retur och är inte särskilt lämplig för den som lider av klaustrofobi. Den byggdes för att tåget skulle passera, och dimensionerna har inte förändrats sedan den också öppnades för fordonstrafik.

Whittier och Begich Tower

Det finns ändå en trevlig liten hamn i ett område där några butiker trängs, kallat Triangle, och där finns åtminstone något att se. Baklandet är däremot verkligen dystert: där finns ett stort kasernliknande hus där omkring 80 % av lokalbefolkningen för närvarande bor, Begich Tower, en byggnad på 14 våningar. Kanske det enda bostadshuset vi har sett under hela resan.

När det var en militär stad bodde befolkningen i Whittier i en enda byggnad, Buckner Building, som i dag är övergiven. Resten är lager eller små anläggningar för fiskberedning, allt mitt bland skrot från övergivna fordon. Det finns troligen mer att se som kuriositet än som verkliga turistattraktioner. Om dagen vore vacker skulle man i stället kunna beundra vattenfallen som rinner ner från glaciärerna som tornar upp sig över samhället. Allt ligger inbäddat i ett djupt grönt, och det kunde inte vara annorlunda med tanke på de rikliga nederbörder som avlöser varandra under hela året.

I omgivningarna står hundratals döda träd. Det är ett fenomen man ofta ser och som alltid påminner om jordbävningen 1964, när stora skogsområden översvämmades av tsunamins saltvatten.

I regnet mot Seward

Under ösregn återvänder vi till Seward Hwy för att börja den fuktiga utforskningen av Kenaihalvön. Vi bortser från avstickaren till Hope, som vi ska besöka i övermorgon, och siktar söderut. Vi kör direkt mot målet med två korta stopp på platser där landskapet är praktfullt trots regnet. Klockan 16.30 är vi framme vid vårt mål Seward och börjar ordna ett boende.

Därefter besöker vi Alaska Sealife Centre, som hjälper oss att förstå livet hos den fauna och flora som lever längs Soundets kuster. Även här är informationen riktad till en icke-vetenskaplig publik och försöker ge svar på allas enkla varför, och öppnar på så sätt en mängd kunskaper som hittills varit okända. För att bättre förstå det vi just har sett tar vi sedan itu med middagen med en blandning av fisk. Avslutande promenad vid Small Boat Harbour, småbåtshamnen där även fiskebåtarna ligger förtöjda. Runt omkring finns anläggningarna för fiskberedning.

Mt. Marathon får vi spara till ett annat tillfälle, för det har regnat hela dagen på berget som dominerar Seward och tanken på att nå det till fots var inte särskilt hälsosam. Längs den brantaste sträckan hålls varje år i juli ett lopp med en cirkulär bana på 3 mi., där det på grund av den hårda terrängen i kombination med deltagarnas iver verkar som om första hjälpen-stationen har gott om arbete.

Seward är kanske den vackraste byn vi har mött hittills. Den har en stadsplan, en fin träpromenad som vetter mot havet och ett maritimt museum av första klass. Den är också angöringsplats för kryssningsfartygen som avgår från USA, går upp längs Stillahavskusten genom Inside Passage och lägger till här för att föra de välbärgade kunderna till tåget som ska ta dem norrut, om de vill ända till Fairbanks via Anchorage och Denali.