Centrala Alaska

Morgon i Fairbanks och Gold Dredge No. 8

Med tanke på den långa dagen i går tar vi det lite lugnare och pratar en stund med John under frukosten. Vi passar också på att göra några inköp, fylla tanken och ringa hem, eftersom vi är i staden och under några dagar inte kommer att få någon ny chans. Vi skaffar också lite information om några detaljer vi saknar längs den planerade rutten. De låga dimmorna låter ana att vackert väder är på väg.

Vi tar åter Steese Hwy, där det finns en informationspunkt om pipelinen, och fortsätter på Old Steese Hwy, där man utifrån kan se Gold Dredge No. 8, en gigantisk flytande muddermaskin som användes för att vaska guld.

North Pole, Eielson och den strategiska gränsen

Vi kör genast österut på Chena Hot Springs Rd och efter ungefär tio mi. svänger vi söderut genom ett vackert lantligt landskap för att nå Richardson Hwy. Därifrån är vi efter några miles i North Pole. Det är den amerikanska motsvarigheten till Rovaniemi, jultomtens by, med den vanliga återskapade julstämningen. Renarna saknas inte, i väntan på att tiden ska komma att ge sig av med presenterna. Jultomten är tillfälligt frånvarande, men tiderna då han tar emot barn och andra som vill fotograferas med honom är tydligt angivna.

Vi kör längs Eielson Air Force Base, där militärflyg kommer och går under övning. Man får inte glömma att Alaska fram till för tjugo år sedan också representerade en annan typ av gräns, den strategiska mot Sovjetunionen. Berings hav bildar ett sund på bara 80 km från Alaskas kust. Just därför finns det fortfarande många militärbaser här, särskilt kring de två största städerna.

Längs Richardson Highway och Tanana River

Vi fortsätter längs Richardson Hwy i strålande solsken. 10 mi. före Delta Jct kan man se pipelinen (upphängd över forsarna i floden med silverfärgade kablar) och vägen löpa parallellt över Tanana River. När vi kommit till andra sidan lägger vi några skivor rökt lax, klokt inköpta på morgonen i Fairbanks, på bröd och får en utmärkt picknick.

Som matsmältning tar vi några steg för att se floden som kommer ned tungt lastad med smältvatten från glaciärerna, nära en gammal station för vagnsvägning med tillhörande by. Allt är mycket välskött.

När vi fortsätter blir Tanana River parallell med Hwy och rinner nedanför, i en mycket bred fåra men med ett kraftigt flöde i en serie relativt smala rännor. Landskapet är prickat av skogar med lövträd omväxlande med svartgran.

Den täta undervegetationen får oss att fundera över de svårigheter pionjärerna mötte när de utforskade dessa områden, även om man i verkligheten föredrog flodvägarna, både sommar och vinter. Man får ändå inte glömma den höga dödligheten bland dem som utmanade dessa fientliga marker. På kartan ser man i detta avseende byar som bokstavligen ligger "in the middle of nothing", utan vägar och till synes i meningslösa lägen. En noggrannare observation visar att de ligger vid flodstränder (vanligen Yukon) och lever i funktion av dem. Floden är kommunikationsled, källa till lax, flottningsväg för timmer och i allmänhet kretsar dessa byars enkla ekonomi kring vattenvägarna. Många av dem grundades av urfolk.

Under de senaste åren har nästan alla skaffat landningsbana för flygplan. Vi får också veta att Fred Meyer, den allestädes närvarande stormarknadskedjan, är mycket aktiv i bushen (det nästan obebodda inlandet). Invånarna skickar sina beställningar, som lastas på små flygplan och transporteras från Fairbanks till praktiskt taget varje destination som har en landningsbana.

Delta Junction och slutet på Alaska Highway

Delta Jct. markerar korsningen mellan Richardson och Alaska Hwy (ALCAN), och markerar samtidigt slutpunkten för den senare. Det tillkännages av en betongpelare med flaggorna för USA, Kanada, Alaska och Yukon. Den börjar i Kanada mer än två tusen km åt sydost och utgör den enda landförbindelsen mot Alaska. Vi hade redan kört den i motsatt riktning till dess början 2005, då vi kom till Dawson Creek. Med synen av denna milstolpe tar också byns skäl till intresse slut.

När vi kör söderut ser vi en älg som betar, så lugn att den liknar en häst parkerad vid vägkanten. När vi kommer flyttar den sig långsamt bakom träden. Senare försöker en kalv korsa vägen, men vi lyckas undvika kollision tack vare den goda sikten.

Isabel Pass och Alaska Range

På Isabel Pass får vi också en regnskur som hjälper till att få bort dammet som samlats på bilen. På 1930-talet introducerades bison i området för att gynna jakten, tack vare de bördiga betesmarkerna, men vi lyckas inte se några. 20 mi. söder om Delta Jct syns Donnelly Dome, och bortom den framträder de tre majestätiska jättarna i Alaska Range, medan vi till slut korsar bergskedjan med Trans-Alaska Pipeline hela tiden vid vår sida.

Ankomst till Copper Centre

Vi fortsätter söderut och bortser från avtagsvägen till Denali Hwy, som fortsätter västerut, för att nå Wrangell Mountain Viewpoint och Gakona Jct, där Tok Cut-off Hwy ansluter. Vi korsar Glenallen, dit vi återvänder i övermorgon för att ta Glenn Hwy som ska föra oss till Anchorage. Vi fortsätter mot Copper Centre och, mitt i en oändlig rad fotostopp, lyckas vi nå hotellet som ska ta emot oss i natt.

Det är kanske det enda hotellet värdigt namnet, nästan klassigt nog att verka som en katedral i öknen. Middagen äter vi däremot på en liten restaurang i Copper Centre där tiden tycks ha stannat, i det som var pionjärernas Homestead när de återvände från Klondike med skiftande lycka bakom sig. De slog sig ned här mot slutet av 1800-talet och gav liv åt den lilla byn längs den smaragdgröna Tonsina River.

Här smakar vi resans bästa rätt. Om det är sant att både lax och halibut är enastående, är det också sant att sättet att tillaga dem vanligen är mycket enkelt. I kväll lagar kocken däremot en bit halibut nedsänkt i en sås av ostkräm, vars smak ensam skulle räcka för att få oss att slå upp tält här ett tag. Sista promenaden med foton mot Tonsina, medan den forsar fram framför solnedgången som färgar allt i varma toner, och sedan återvänder vi till hotellet, eftersom väckarklockan ringer tidigt i morgon.

Vid internetstationen träffar vi det australiska paret som vi hade med oss under den arktiska helgen. Vårt rum vetter mot de höga topparna i Wrangell-St. Elias Park, som reser sig från 4000 till 5000 m, men i dag är inte årets dag då de öppnar sig. Trots att det är klart runt omkring lyckas vi bara se den nedre halvan. Frestelsen att se något mer får oss att ta ännu några steg till hotellets utsiktsplats för att fånga några bilder som fäster sig outplånligt i våra sinnen; allt detta blir kronan på en dag som bjudit på många positiva överraskningar.