Alta Guajira Tour – 3

Morgon i Bahia Hondita

Uppfräschade som aldrig förr är vi redo för frukost där den varma chokladen med getmjölk sticker ut och så ger vi oss iväg igen och glömmer att regnet som faller på ökensanden inte representerar den bästa viaticum för återkomsten, på (när det finns) spår som inte har med en upptrampad väg att göra. Även om de första minuterna verkar tröstande inser vi direkt hur sanden under hjulen förvandlas till en förrädisk gröt och när de sjunker snurrar de runt. Vi stannar en stund för att ta några bilder från en panoramapunkt ovanför Bahia Hondita och vi kommer omedelbart tillbaka på rätt spår och vet att dagen är full av faror. Vi behöver inte vänta länge för att stöta på den första: en jeep som åkte kl. 05.00 i vetskap om att den inte hade en särskilt lämplig motor för dagen var implanteras i uppgången av den tomma bädden av en bäck. Leran når nu golvnivån och om fordonet inte kan röra sig kommer vi inte heller att ta oss igenom. Andra terrängfordon är redan redo med kablar för att dra upp den, men den förblir orörlig trots dånen från fordonet som förgäves försöker få ut det. Vår återkomst till Riohacha väntas runt 15.00 men 16.30 har vi bussen till Cartagena; att förlora det skulle inte vara en skam, men det skulle tvinga oss att räkna om scheman och besök i en av de vackraste städerna i hela Colombia. Och i alla fall måste vi ta oss ur denna lera med vetskapen om att vi är minst 250 km från vår ankomstplats; turen skulle ha det att det efter cirka tio km inte längre finns några spår av regn och marken har inte sämre ojämnheter än de som sågs igår. Under tiden, efter några misslyckade försök, lyckas de äntligen få jeepen att dyka upp igen, men som vi kommer att upptäcka senare, tyvärr till priset av skador på räddarens motor. När väl "vägen" har rensats, tillåter vår mans behärskning oss att övervinna hindret med lätthet; han har ett otroligt öga för att tolka terrängen där han passerar och när han noggrant iakttar honom, när någon framför gör ett fel rörelse gör han en grimas med läpparna. Totalt blir det 5 eller 6 jeepar. Men överraskningarna är inte över än: ett fordon som rörde sig tillsammans med oss (förarna är vänner) punkterar ett däck, vår man ersätter honom när den andra mannens storlek inte tillåter honom att röra sig särskilt atletiskt, och vi börjar igen. Det finns fortfarande ett par farliga vadställen som vi lyckas ta oss över trots att vattennivån har ökat och tack vare en kille som försöker jämna ut botten av bäcken med benen i vattnet. Tyvärr är reservdäcket delvis tömt, men vår vän lyckas ta sig till Bahia Portete där det, förutom ett fantastiskt panorama, också finns en cykelpump vid en grundläggande viloplats. För två låt oss pumpa upp däcket precis tillräckligt för att komma till Riohacha. Utsikten härifrån är underbar både mot lagunen och bortom kaktusarna som sjunker på andra sidan.

Ankomst till Bahia Hondita

Ett tåg släpar ett oöverskådligt antal vagnar mot kolgruvan, medan vi i går stötte på tankar för att transportera vatten till de mest utsatta områdena. Några fler turer i sandig terräng som gjorts halt av det fläckiga regnet och vi kommer äntligen för lunch i Uribia, varifrån vi ger oss iväg igen direkt efteråt. Som tur var planerade Wayuu fackföreningsmedlemmar inga blockader idag och, fortfarande under några regnskurar, anlände vi först till byråns högkvarter och sedan till bussterminalen i den karibiska staden, bara en halvtimme innan det bokade fordonet skulle avgå. Expreso Brasilia. Vi hade redan erfarenhet av de sydamerikanska terminalerna, de är väldigt upptagna och det finns människor som skulle kunna dra nytta av den kaotiska situationen, men både de första och efterföljande erfarenheterna kommer att vara positiva: punktlig buss, inga risker och bra organisation; vi hade redan kupongen som vi bytte mot biljetten vid det dedikerade skrivbordet. Vi åker i princip i tid men trafiken och behovet av att stanna vid terminalerna i relativt centrala områden i Barranquilla, Santa Marta, etc. gör att resan varar i 9 timmar istället för de 7 som förväntas täcka de 400 km sträckan. När vi väl anländer till den nu tomma terminalen i Cartagena, när klockan nu är 01.30, ringer vi Uber; konstigt nog är indikationen på appen inte särskilt exakt och vi hamnar på ett farligt sätt bland hemlösa som sover på golvet eller på bänkar. Till slut lyckas vi få oss levererade till den lilla lägenheten vi bokat, även om ödet inte vill att vi ska sova tidigt i natt och strax efter att vi satt oss i bilen står vi inför underhållsarbete som tvingar oss att vänta ytterligare tio minuter. Klockan 2.20 är vi äntligen framme för en välförtjänt vila, som tur är är receptionen öppen dygnet runt och mannen är också vaken. Vi checkar in och somnar äntligen efter en lång dag som började tidigt i fukten av en chinchorro, i den nordligaste spetsen av Sydamerika.