Norra Skottland

Speyside mellan destillerier och katedraler

Låt oss få en bra start med besöket på Glenfiddich destilleri, där den första guidade turen börjar 9.45 och 10.30 tvingas vi äta lite kex som vi hade i bilen och dricka mycket vatten för att mildra det muntra beteendet som följer på de olika provningarna. Vädret är mulet och temperaturen ligger runt 8 eller 9 grader. Allt börjar med en film som visar oss destilleriets historia: de är i sin femte generation och är mycket angelägna om att visa traditionen och kopplingen till territoriet. Orsakerna till att destilleriet ligger just på den platsen förklaras: för det första för att vattnet är väldigt rent och för att behålla det så köpte de 450 hektar avrinningsbassäng. Whiskyn som kommer ur det vattnet säljs trots allt mycket dyrare. Det är ett av de mest kända destillerierna någonsin. De är 24 jäsningstankar tillverkad av fem meter hög kanadensisk Douglas ek, innehållande 50 000 liter vardera, där macerationen av den krossade malten sker. När det löses upp, producerar det en sockerlösning som sedan extraheras för jäsning, som börjar med tillsats av jäst till den kylda musten. Jäst förvandlar socker till alkohol och ger en klar vätska. Efter jäsningen, som varar i cirka tre dagar, passerar vätskan in i destillationerna. Här tas bara produktens hjärta, eftersom den övre delen är för lätt, medan den nedre delen är för tung. De två sistnämnda blandas sedan för att göra mer whisky. Endast en vattnig bakgrund kasseras. Det finns två faser av destillation: i den första fasen av avdunstning i stillbilder ju större vätskan kommer ut vid cirka 30 grader, efter andra destillationen kommer den ut vid 45, så mycket att för att göra den något mindre alkoholhaltig tillsätter de vatten för att den ska nå runt 40. Destillationen sker genom separation: den nykondenserade vätskan hamnar i tre kärl som samlar upp huvudet, hjärtat respektive svansen. Uppvärmningen av stillbilderna sker strikt med en vedeld. Whiskyn placeras alltså inne i ekfat. Det kan vara fat där sherry redan har lagrats, som kommer från Spanien, medan andra kommer från Amerika, efter att ha innehållit bourbon. Det sker cirka 1-2% årlig avdunstning av whiskyn när den mognar i faten. Korn är mestadels skotskt producerat och i alla fall helt brittiskt. Av utrymmesskäl görs inte omvandlingen till malt på denna plats. Enligt lag måste en whisky lagras i minst tre år, de lagrar den i minst tolv, men de har också femton, arton, för att gå över trettio. När likören framställs är den genomskinlig. Färgen kommer från lagring på fat, hämtad från träets pigmentering. En egenskap hos smaken härrör därför från själva faten, som kan återanvändas upp till ett visst antal gånger motsvarande cirka sextio års total lagring. Detta kan dock förstås av spåren i själva träet. I grund och botten kan du se från träet om ett fat fortfarande kan användas eller i stället har nått sin maxgräns. För att modernisera faten passeras en låga som har till uppgift att öppna porerna i träet som återigen kan överföra smak till likören. Det finns speciella glas för att dricka det, som, när de vänds flera gånger, lyckas få fram aromerna så att de koncentreras vid utgången av glaset och kan uppfattas av näsan. De olika aromerna går alltså att särskilja, även om var och en har sin egen känslighet och reglerna kring smakning verkar väldigt specifika beroende på näsa. För att hjälpa till att syresätta likören, tillsätt lite vatten. Whiskey bör drickas i rumstemperatur, inte för kallt, annars riskerar du att förringa smaken eller fånga aromerna i is. På vissa avdelningar, särskilt där avdunstning och åldrande förekommer, är det förbjudet att orsaka gnistor, även bara genom att använda en kamera, eftersom förekomsten av alkohol i luften är ganska hög. Även brandsläckare har en kopparutsida. Glenfiddich är den enda som tillverkar eller omarbetar faten inom sin egen fabrik, för att garantera produktens äkthet. Just nu är trenden att använda single malt, alternativet är blended whisky, uppbyggd av en blandning av olika malt, upp till femtio.
Några kilometer bort ser vi bottificio di Speyside Cooperation och besökscentret Glen Grant, ett annat välkänt destilleri i Rothes.

Vi kommer fram kl Elgin med en vacker sol, som bara sällan gömmer sig bakom snabba vita moln. Katedralen är en av de vackraste i Skottland, kallades Nordens lykta, och även här kan man inte låta bli att tänka på den storslagenhet den måste ha haft innan raseriet av interreligiös förstörelse reducerade den till ett blott skelett.

Från Culloden till Duncansby Head

Vi passerar genom Nairn och kommer till slagfältet i Culloden, den sista teatern i ett slagkraftigt krig på brittisk mark, 1746. Det finns inte mycket att se: de är bara vidder av ängar omgivna av böljande kullar, du måste bara blunda och föreställa dig vad som kunde ha hänt och omfattningen av blodbadet som skottarna fick utstå. Denna strid markerar slutet på skotsk självständighet och dess integration i Storbritannien under Londons beskydd.
Vi är nu på stranden av Loch Ness, men kanske för att vi är rädda eller troligen för att vi inte har någon ambition att jaga monstret, går vi mot Inverness, Inver på gaeliska står för utlopp eller mun, för att korsa den vågade bron över fjorden och slutligen bege sig norrut. Från en synvinkel observerar vi tidvattnets snabba rörelser, medan en svärm av turister letar efter sälar, delfiner och andra marina djur som bor i dessa fjordar. Vi förväntade oss att se en kall nordlig stad, men istället när vi kom ner från Culloden insåg vi att det fanns flera villor på kullen med utsikt över fjorden och med hjälp av det fina vädret fick vi fantastiska vyer. Utanför Tains kust känner vi på avstånd närvaron av några plattformar till havs, vid mynningen av Cromarty Firth. Både i Elgin-området och fram till påsk Ross kännetecknas landskapet av böljningar där boskapen betar tätt. Det finns inte ens några få åkrar med spannmål, förmodligen korn. Skogen är knapp och urbaniseringen är högre än vi förväntat oss, särskilt städerna Elgin och Inverness är mycket upptagna. I vilket fall som helst, från och med denna punkt kommer vi att förlora konceptet med trafikljus.
Efter Dornoch börjar landskapet förändras och vi börjar se det äkta skotska norr vi väntat oss. Mindre trafik, smala vägar med många kurvor och vildare vegetation med stora betesmarker prickiga med får. Den enda konstanta är den tjocka närvaron av ljung. Vägen svänger då och då havet, för att sedan flytta några kilometer bort från det. Du går förbi för att se det från utsidan Dunrobin slott, vid vars ingång en tänd eldstad sprider en behaglig värme.
Låt oss ta en omväg för att se Lybster, med en nedsänkt och mycket vacker hamn, där två fiskare lägger i vattnet hummer och krabbor för en form av avel inne i de klassiska korgarna. Några paneler illustrerar istället stadens historia, född på fiske och bevarande av salt sill. Det grundades i början av artonhundratalet av en magnat, som ville förflytta de människor som fördrivits av röjningarna. Tack vare sillen var det en rejäl högkonjunktur, de passerar genom dessa delar i tjocka skolor under månaderna mars, juni och september. Allt detta har kanaliserat mycket arbete för saltning och konservering i fat, särskilt av kvinnor. Det uppskattas att en expertkvinna skulle kunna ordna upp till 60 eller 70 sillar per minut. Fisket skedde till en början med segelbåtar, sedan med motorbåtar. Kanske efter förändringar i Golfströmmen, men framför allt på grund av intensifieringen av fiskeverksamheten, har sektorn hamnat i kris och de få kvarvarande har en försörjningsekonomi baserad på fåruppfödning eller fiske och odling av hummer och krabbor. Efter kustvägen når vi John o'Groats, som inte ens kan betraktas som en stad. I själva verket är det här några hus som kastas runt av vinden på ett oordnat sätt, med en terminal för Orkneyöarna, endast passagerare. Det är dock värt promenaden till Duncansby Head, där det finns en isolerad fyr e djupa sprickor som skapar små fjordar, medan två dyker upp ur vattnet koniska staplar cirka femtio meter hög.

Solnedgång över Pentland Firth och ankomst till Orkneyöarna

Vår dagliga åktur denna kväll slutar i Gill's Bay runt 19.00, en halvtimme före ombordstigning som tar oss till Orkneyöarna, efter att tidigare ha varit förbi för att boka. Vi lyckas alltså gå ombord på den sista färjan till öarna, det är tre om dagen, vid 19.30 passerar Pentland Firth. Destination: St Margaret's Hope. Vi bevittnar en magnifik solnedgång med solen som sjunker ner i det kalla vattnet, vid denna mötespunkt mellan Atlanten och Nordsjön. Resans epilog lämnar oss dock bokstavligen tomhänta: navigeringen varar en dryg timme, under tiden bokade vi ett B&B på dockningsplatsen. Tyvärr blir klockan snabbt 21.00 och den enda pub-restaurangen i St Margaret's Hope tar emot de sista beställningarna 20.45. Vi är en kvart försenade och det finns inte längre något sätt att få en tallrik med något i. De berättar om en ospecificerad kinesisk restaurang som verkar ligga 20 km bort. Om så bara för en principfråga, i laxens land måste man äta något lokalt och våra nödförråd är säkert bättre än drakmolnen som serveras vem vet var. Som tur är har vi fortfarande en bit cheddar över med två apelsiner och vi äter middag med det, tillsammans med smörkex inköpta på eftermiddagen på Glen Grant. B & B är vacker, tyst, men vad är inte runt här. Huset är inte ens låst, det finns trots allt inte några tjuvar som skulle bry sig om att komma till dessa ödsliga länder. Det påminner oss om samma fantastiska upplevelse som vi bodde i Gander, i Newfoundland, i östra Kanada, synd att vi inte kan uppleva det på våra breddgrader också.
Å andra sidan räcker de 42 mil som körts på vägar som verkar som svaga asfaltremsor redan idag mer än nog. Vanorna är att komma hem tidigt på kvällen och låsa in sig i vardagsrummet för att läsa, se på tv eller sticka, för kvinnor. Det är något som vi märker från de första kvällarna då fönstren, ofta förstorade med pilbågsfönster, i allmänhet är utan gardiner, därför blir det att sköta andras affärer den mest elementära verksamheten även utan att vilja. Det är märkligt hur personerna som uppfann begreppet integritet är de som är mest utsatta för främmande ögons intrång. Även om det fortfarande är sommar och vi i princip alltid har hittat bra väder, är det ingen på kvällen. Kanske är en av anledningarna just för att det nästan inte finns några unga längre, medan de äldre föredrar en bekväm fåtölj. Även på morgonen före 9 är det svårt att se en själ omkring sig. Allt detta trots att det fortfarande inte saknas ljus i nuläget. Klockan 6.30 är allt redan perfekt upplyst medan 8.30 kan du enkelt gå runt utan hjälp av allmän belysning. Vore det inte för effekten av Golfströmmen skulle skärgården vara en ismassa under stora delar av året, utan istället bedrivs boskapsskötsel och jordbruk där.