Norra Mongoliet

Traditioner och andlighet

Natten går svalt och den tjocka filten kommer väl till pass. Klockan 8.45 är vi redan i Amarbayasgalant för att se ceremonierna i templet. Det är många som trängs, medan munkarna är inne de sjunger sina bönesånger. En överflöd av godis, ris och andra livsmedel betyder offer till gudarna. Atmosfären är impregnerad av buddhistisk andlighet, i ett utflöde av varma färger och i den enkelhet som är karakteristisk för denna religion. Tiden verkar inte ha gått, och det har den kanske inte. Utgjutningar av rökelse blandas med den söta doften av erbjudandena.

Himlen är klar, med lite hög dimma, när vi går mot Erdenet , den näst största staden i Mongoliet, med en befolkning på ca. 70 000 invånare. Breda betesmarker med många kalvar som älskar att stanna på vägen. Staden har en markerad sovjetisk struktur och om det inte räckte så sticker en stor ut för att påminna oss om detta mosaik av Lenins ansikte på väggen i en byggnad. Vi försöker förgäves besöka koppargruvan som är stängd för turister då det är lördag. Det är en av de tio största gruvorna i världen och producerar ensamt 40 % av den mongoliska exporten och förbrukar nästan hälften av landets el. Erdenet får sitt levebröd enbart från denna verksamhet. Låt oss besöka monument tillägnat mongolisk-sovjetisk vänskap: av de trasiga flaskorna drar vi slutsatsen att det fungerar som ett nattligt tillhåll för alkoholister, som implicit hädar sovjeterna för att ha introducerat vodka. Vi köper också en flaska för kalla nödsituationer som kan drabba oss de närmaste dagarna.

På 60 km når vi Bulgan och här säger vi definitivt adjö till asfaltvägen. Vi äter lunch på ett ställe med inredning som är lika prålig som klibbig, där flugorna regerar. Vägen som öppnar sig är framför oss

redan en handpenning på helvete. Allt, om möjligt, försämras ytterligare av byggandet av en väg som inom en snar framtid ska ansluta U.B. med nordväst. Detta är den så kallade Millenium Road. Vissa skeptiker hävdar att namnet beror på att det kommer att ta tusen år att bygga det. Backarna som skapades bredvid verkar ha blivit bombade och de tunga fordon som frekventerar den bidrar verkligen inte till att utjämna den. Damm är en konstant följeslagare som hindrar andningen. Vi möter en lastbil full med människor: de berättar att de är fångar på väg till arbetet med vägbygget. Även på denna punkt inser vi hur Mongoliet är mer avancerat än våra "garantidemokratier". I andra avsnitt vann kontrakten av kinesiska företag, som tog med sig mekanisk utrustning och arbetskraft. Då och då stöter vi på gamla lastbilar fulla med fårull.

I denna region är den dominerande etniska gruppen buryaterna, som föredrar träbyggnader snarare än gers.

På grusvägen börjar vi se minivan från UAZ, som alla säger är den mest pålitliga och kommer att känneteckna stäppens motoriska landskap. Detsamma gäller E69-jeepar, briljanta för motstånd, mindre för komfort. För närvarande föredrar folk japanska jeepar eftersom de är bekvämare och priset på ryska har ökat tills de är nära en bra begagnad tillverkad i Japan.

Vi passerar tullen på Sengelfloden, den längsta i landet, som härifrån fortfarande har hundra km kvar att resa innan den rinner ut i Bajkalsjön i Sibirien. Från Bulgan till platsen där vi säger nog och slår upp tältet tar det oss 3 ½ timme att resa ca. 140 km. Totalt gick vi 320 km, huvudsakligen tack vare den första delen av asfalten. På den sista sträckan, sedan byggarbetsplatserna för den nya vägen var klara, lyckades vi återhämta oss lite fart och kom i mål med ett snitt på runt 40 km/h. Platsen där låt oss slå upp tälten ligger cirka tio km väster om Houtag Ondor, nära a ger n eller gjort, där vi har nöjet att träffa den gästvänliga familjen som består av pappa, mamma och en 5-årig pojke med sin syster. De erbjuder oss välsmakande te med mjölk (süütei tsai), som vi smakar med nöje, kex och aaruul (torkad mjölkmassa). Den sistnämnda har formen av ett mycket hårt kex, är salt och har en syrlig smak avsedd att behaga endast smakerna hos ett fåtal västerlänningar. De berättar att de under denna period i huvudsak livnär sig på mjölkderivat, eftersom köttet snabbt skulle bli dåligt om de dödade djur. Förråden av torkat kött som tidigare torkats tar slut, medan de på vintern kommer att kunna försörja sig med färskt kött. Temperaturen överstiger ofta -30°C. Som regel sätter familjen på ett år upp 4 fält på olika platser, äger 500 får och 50 hästar och kan betrakta sig som rika, även om de priser som erbjuds av köpmännen i U.B. när de kommer för att köpa djur på hösten är de alltid lägre. Barnen går i skolan från september till juni och om de inte kan återvända hem bor de i sovsalar som skolan ställer till förfogande. För första gången möter vi nomadfolkets välkända gästfrihet och vi är förvånade över den vilja de visar när de välkomnar främlingar. Det vi har möjlighet att uppleva går långt utöver den redan smickrande informationen från guiderna vi har läst. Vi tillbringar natten nära en bäck och före middagen kommer en herde på besök med den oundvikliga deel (lång klänning, som liknar en överrock) som rider på sin Rysk motorcykel. Han är väldigt trevlig och med honom visar vi genast upp de enda två mongoliska orden vi känner till, vilket snabbt avslutar samtalet. Lyckligtvis kan våra följeslagare underhålla honom bättre. Han är på väg hem, som ligger cirka tjugo km bort. Den stoltserar med att destillera den bästa vodkan gjord på mjölk (shimin arikh) och inbjuder oss att dricka så mycket vi vill. Middagen äger rum i ljuset av en strålande fullmåne, medan kylan sänker sig över den omgivande miljön och tar våra lemmar i besittning. Att dricka ytterligare några öl eller koppar te visar sig vara mycket oförsiktigt på grund av de olägenheter som är förknippade med frekventa toalettbesök. Att ta sig ur sovsäcken mitt i natten är inte en särskilt varm upplevelse, men det låter dig ändå beundra tystnaden på stäppen medan du utför dina fysiologiska uppgifter.