Riktning Huvsgul

Riktning Huvsgul

Vi fortsätter att röra oss mot Huvsgul under en sol som emellanåt gömmer sig bakom en tunn slöja av moln, men det räcker för att genast kyla ner temperaturen. Andy påpekar hur Genghis Khan alltid försökte hålla mongolerna borta från alkohol för att undvika dess skadliga konsekvenser. Paradoxalt nog, nästan skandalöst, finns det nu till och med ett märke av vodka som bär namnet och bilden av den tappre medeltida ledaren. Från de första dagarna var vi förvånade över den ekologiska okänsligheten hos mongolerna när det gällde att lämna avfall. De är helt enkelt övergivna på den plats där de inte längre behövs. Det är så alla sorters skräp kan hittas längs gatorna, med en stark förekomst av alkoholflaskor. Även under de kommande dagarna kommer vi att bli förvånade över hur en så vacker miljö förstörs av avfall som lämnas överallt. Det som är förvånande är inte så mycket den dåliga hygienen som ses inuti ger, inte mycket annorlunda från hur våra bergsbor lever: trots allt skulle det inte vara möjligt att hålla allt glänsande i en sådan miljö, och det skulle inte vara vettigt. Det är snarare likgiltigheten med vilken de lämnar all slags avfall på allmän mark, utan att åtminstone bry sig om att stapla upp det någonstans. Allt blir då värre i städer och deras förorter.

Vakna vid 7 och avfärd ca 9.30 efter att ha ätit frukost med charkuterier, puré, stekt lök och packat ihop tälten.

Några herdar tar en get till slakten. Det ser ut som en procession, en drar geten, medan en annan följer efter med en behållare för att hälla blodet. Vi får höra att getter är mycket intelligenta djur, därför inser de och tassar när deras sista ögonblick har bestämts, till skillnad från får som alltså förblir tama till slutet av sina liv. Landskapet som rinner genom oss från sidan ser det österrikiskt ut, en platå runt 1300 meter hög, full av lärkskogar och gröna betesmarker. En cowboy sover liggandes på marken några meter från vägen medan hans häst väntar på att husse ska vakna. Vissa barn försöker stoppa de få bilarna för att sälja nyplockade blåbär. De förvarar dem i burkar och så fort de lyckas sälja en så häller de upp den i en påse. Tomhet är dyrbar.

Traditioner och andlighet

Stopp för vattenvila vid Ih Uul, där vi ser från utsidan ett buddhistiskt tempel. Dagen blir gråare när vi stiger i höjd, medan grönskan runtomkring förblir frodig. Spåret går då och då längs den torra bäckbädden. Även här, som redan sett i Australien, finns det en hel rad träd som pryder bäckarna, som bara fylls upp under vårens tö.

Innan vi anländer till Mörön får vi också några droppar regn. När vi anländer till staden tenderar himlen att klarna upp. Idag är det söndag och många besöker marknaden, som brukar kallas containermarknaden, med tanke på den rikliga användningen av dem som butiker. Ett par fyllon håller upp varandra, medan andra välklädda personer visar upp sina del av söndagen. Med tanke på det osäkra vädret och tiden inte är lång bestämmer vi oss för det

omedelbart fokusera på Khatgal

och sedan till vår ger vid Huvsgulsjön, hoppar över det planerade tältlägret för ikväll. En ledning tas som efter en tid blir allt tunnare tills den försvinner, på jakt efter nya mer panorama känslor. Faktum är att det vi ser fyller vår vision och gör att terrängens ojämnhet verkar mindre hård. Det är många djur som betar på prärien, bl.a de första jakarna sticker ut, djur som kräver svala temperaturer även på sommaren, och haineken, en hybrid mellan jaken och kon, med något kortare hår än den långfransade nötkreaturen. På dessa platåer på 1900 m höjd. vi kan fortfarande se några gers, som är användbara för att hitta ett spår, när vi trodde att vi hade tappat det definitivt. Att vara ett land utan vägskyltar, med lite trafik, men med ett intensivt nätverk av lite färdade stigar, informationen hos ger de är oerhört viktiga. När allt kommer omkring bor mer än hälften av den mongoliska befolkningen i denna typ av hus. Så vi stannar till vid en snäll dam, som slår upp dörren till sitt hus och erbjuder oss får aaruul och jak, såväl som tsuivan, handskurna nudlar med fettrikt strimlat fårkött och sauterad lök. Allt bjuds på en skål, som sedan sköljs grovt för att hälla i teet med mjölk. Smaken är mycket god, trots rusticiteten i allt runt omkring oss. Jag ska inte förneka att det inte var lätt att svälja de första tuggor, men man kan inte och framför allt får man inte tacka nej till det som erbjuds med sådan vänlighet. Innan hon bjöd på mat till oss lade hon en tsuivan i en skål och ställde den på en hylla för gudarna, innan dess hade hon lagt några smulor i elden till minne av de döda. När vi väl vant oss vid fårköttets blandade vilt och söta smak var det inga problem längre under resten av resan. Familjen äger 400 djur, mestadels getter och jak. De tillhör den etniska gruppen Dharkad, som huvudsakligen lever i norra Khuvsgul, under förhållanden som få kunde tolerera på vintern (de berättar att temperaturen når -40/45°C.). De genomför 4 migrationer per år. De väntar på återkomsten av sin dotter som studerar vid U.B. för höstflyttningen. Det särskilt varma välkomnandet beror också, förutom på dessa människors ökända generositet, på det faktum att vi var de första utlänningarna som gick in i deras ger. När vi går ut ser vi en 2 liters plastflaska. hängd och upp och ner, med botten avskuren. Det är en "vask" som man fyller på och öppnar locket något för att låta vattnet rinna ner i önskad mängd. Höjden är cirka två tusen meter. det gör klimatet krispigt men som genom ett trollslag kommer solen fram igen och vi hittar också ett spår som leder ungefär åt önskat håll. Äntligen ansluter vi på huvudvägen vilket leder till Khatgal, utan att dock tillåta oss att öka marschfarten med tanke på de konstanta ryckningarna. Vi lämnar Khatgal bakom oss solen går ner och vi går runt Huvsgulsjön som passerar på västra sidan. Även här är vägen ökänd på grund av byggandet av en ny artär som lätt kommer att nås i framtiden ger lägren som ligger längs sjön. Vi anländer till vår camping när klockan nu är 21.00 och mörkret har omslutit skogarna som omger den, medan månen går upp för att lysa upp sjön som i en film. Middagen serveras som om vi vore på en elitrestaurang, men som tur är har inte rätterna samma förfining. Det finns ingen ström i vår ger och vi läser några rader om morgondagens program vid ett svagt ljus innan vi slumrade till.