Rio Gallegos

Rio Gallegos

Dagen framstår genast som vacker och det blåser som vanligt i dessa trakter. Att inte kunna sova längre passar på att ta en promenad som gör att jag a första kontakten med Patagonien. Solen skiner knappt lyser upp landet, även om det har varit klart i flera timmar nu. Det är trots allt årets längsta dagar och vi är runt 50° sydlig latitud. Vi äter frukost på bensinstationen som ligger på andra sidan vägen och vi letar genast efter den första utflykten mot Cerro Calafate. Det är 1½ timme. att gå, utan stigar, förbi en serie strävpelare som liknar de som ses i västernfilmer. Stora harar flyr oss genom buskarna. När vi klättrar tar vinden mod till oss och när vi når den högsta punkten, som faktiskt ser ut som en platå, kan vi knappt stå upp. Men landskapet är fantastiskt. Under en strålande sol sticker glaciärerna som pryder Andinstopparna ut i fjärran, närmare Argentinosjön som några isberg flyter på, under oss El Calafate och österut den ändlösa patagoniska stäppen, den vi ska resa genom på eftermiddagen. För ungefär en miljon år sedan nådde tjockleken på isen i dessa delar 600 m, så mycket att oberäkneliga stenblock som lämnats av glaciationen hittades precis på Cerro, vars topp är ett enormt plan, kanske utjämnat av isens ständiga verkan. Nära cordilleran nådde dess tjocklek 1000 m.

Mot Rio Gallegos

Vi återvänder för att åka till RIO GALLEGOS (100 000 invånare, huvudstad i provinsen Santa Cruz). Efter en timmes resa vi stannar till i Esperanza, en plats som glömts av män, kanske av Gud, men säkert av politiker. Åtminstone kan detta förstås genom att läsa arken med klagomål och krav som lagts upp inne i baren av vad vi skulle kunna kalla grannskapsnämnden. Om allt går som det ska kommer ett dussin personer att bo där och platsen är valmässigt irrelevant från första stund. Därav bristen på intresse från den politiska klassens sida. Längs vägen gör vi våra första möten med guanacos (trevliga djur från samma familj som lamor) och rheas (stora strutsliknande fåglar, släkt med den afrikanska strutsen men inte till den australiska emuen).

Rio Gallegos är huvudstad i provinsen Santa Cruz, som är den sista provinsen på det patagoniska fastlandet före Magellansundet. Vinden sveper över gatorna som möts i rät vinkel (enkelriktad) utan att kyla särskilt mycket. Det var här framlidne Nestor Kirchner föddes och det syns från början. Han gick bort för bara ett par månader sedan och huvudgatan har redan fått sitt namn efter honom. Men det verkar som om han förtjänade det erkännande han fick.

Vi tar en titt på hotellet som är värd för oss och i julstämning ger vi oss ut på en rundtur i staden. Tyvärr är hantverksmarknaden och museet tillägnat pionjärerna stängda, men vi hinner ändå med att ta en rundtur i den lilla hamnen där några praktfulla bostäder ligger, och framför allt lyckas vi komma fram vid den tidpunkt då vi kan äta middag. I själva verket börjar middagstiden runt 21.00, men om du vandrar runt lite kan du hitta några restauranger som matar de hungriga även en timme tidigare. Den här gången är det den första biten cordero (lamm) av vår sydamerikanska upplevelse och vi blir omedelbart vänner. En mörk Quilnes-öl är en värdig motsvarighet.